Piero della Francesca
Italian Early Renaissance Painter, ca.1422-1492 Italian painter and theorist. His work is the embodiment of rational, calm, monumental painting in the Italian Early Renaissance, an age in which art and science were indissolubly linked through the writings of Leon Battista Alberti. Born two generations before Leonardo da Vinci, Piero was similarly interested in the scientific application of the recently discovered rules of perspective to narrative or devotional painting, especially in fresco, of which he was an imaginative master; and although he was less universally creative than Leonardo and worked in an earlier idiom, he was equally keen to experiment with painting technique. Piero was as adept at resolving problems in Euclid, whose modern rediscovery is largely due to him, as he was at creating serene, memorable figures, whose gestures are as telling and spare as those in the frescoes of Giotto or Masaccio. His tactile, gravely convincing figures are also indebted to the sculpture of Donatello, an equally attentive observer of Classical antiquity. In his best works, such as the frescoes in the Bacci Chapel in S Francesco, Arezzo, there is an ideal balance between his serene, classical compositions and the figures that inhabit them, the whole depicted in a distinctive and economical language. In his autograph works Piero was a perfectionist, creating precise, logical and light-filled images (although analysis of their perspective schemes shows that these were always subordinated to narrative effect). However, he often delegated important passages of works (e.g. the Arezzo frescoes) to an ordinary, even incompetent, assistant. Related Paintings of Piero della Francesca :. | The Resurrection. | Gallery, London baptizes Christs | the legend of the true cross, detail | St.Michael 02 | the legend of the true cross, detail | Related Artists: Pietro FacchettiPietro Facchetti (1539 ?C 27 February 1613) was an Italian painter of the late-Renaissance, mainly active in Rome.
Born to a poor family in Mantua. Facchetti initially trained with Lorenzo Costa the younger, but then moved to Rome and joined the studio of Scipione da Gaeta, where he gained fame as a portrait painter.
ulrika eleonoraUlrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.
Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös.
Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia.
Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715.
Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora).
I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar. Bartholomaus SprangerAntwerp 1546-Prague 1611
|
|
|